Berner sennenhund härstammar från kantonen Bern i Schweiz, där rasen i flera hundra år användes som allsidig gårdshund. Uppgifterna omfattade dragarbete (dra mjölkvagnar), vallning av boskap och vakt av gården.

Rasen var nära utrotning i slutet av 1800-talet, men räddades av en grupp schweiziska uppfödare. Professor Albert Heim var central i att systematisera aveln. Den schweiziska rasklubben grundades 1907 och den första rasstandarden utarbetades.

I Norden har berner sennenhund en trogen skara anhängare, och rasklubbarna arbetar för att förbättra hälsa och livslängd i rasen.

Berner sennenhund är godmodig, lugn och mycket familjekär. Rasen är tålmodig med barn och har en naturlig vaksamhet som gör den till en trovärdig familjehund. Bernern är reserverad mot främlingar utan att vara aggressiv — den håller gärna lite avstånd tills den har lärt känna nya människor.

Rasen har bevarat en del av vakthundinstinktet och signalerar med skall vid oväntade besök. De flesta berners är föga dominanta och samarbetsvilliga.

Rasen knyter an starkt till familjen och föredrar att ha människor omkring sig. De kan bli oroliga eller destruktiva om de är mycket ensamma.

Berner sennenhund har ett måttligt aktivitetsbehov. Dagliga promenader på 1–1,5 timmar räcker vanligtvis för en vuxen hund.

Rasen tycker om att gå på promenader, men är ingen uthållighetsatlet — bernern föredrar lugna promenader i skog och mark framför intensiv träning. Rasen tål kyla väl, men har det svårt i varmt väder på grund av den tjocka pälsen.

Valpar bör skyddas från hård fysisk belastning för att skydda leder och skelett under tillväxtperioden. Mental stimulans med sökträning och enkla lydnadsövningar är bra för rasen. Dragarbete är en aktivitet många berners trivs med.

Berner sennenhund har tyvärr en relativt kort livslängd jämfört med andra raser. Cancer, särskilt histiocytärt sarkom, är den vanligaste dödsorsaken och kan drabba hundar i ung ålder. Andra vanliga hälsoproblem omfattar höftledsdysplasi (HD), armbågsledsdysplasi (ED), magomvridning och njursjukdom.

Rasklubbarna rekommenderar HD- och ED-röntgen av avelshundar, samt allmän hälsoundersökning. Vissa uppfödare DNA-testar även för degenerativ myelopati (DM).

Förväntad livslängd är 7–10 år. Det pågår internationellt forskningsarbete för att förbättra hälsan och öka livslängden i rasen.

Berner sennenhund har en lång, silkeslen dubbelpäls med det karakteristiska trefärgsmönstret (svart, vitt och rostbrunt). Rasen fäller mycket — både jämnt året runt och extra under fällningsperioderna. Borsta pälsen 2–3 gånger i veckan, dagligen under fällning.

Använd en slickerborste och underullskam. Bada vid behov, men inte för ofta då det kan avlägsna naturliga oljor i pälsen.

Kontrollera öronen regelbundet och håll klorna korta. Pälsen samlar lätt smuts och lera, särskilt i nordiskt klimat.

Var beredd på att ett hem med berner sennenhund aldrig är helt fritt från hundhår.

Berner sennenhund är en samarbetsvillig, men något saktmodig ras att träna. De lär sig gärna, men i sin egen takt. Positiv förstärkning med beröm, godis och tålamod ger bäst resultat.

Rasen är känslig och reagerar dåligt på hård korrigering. Börja socialiseringen tidigt — det är särskilt viktigt att ge valpen goda upplevelser med olika människor, platser och situationer, då rasen kan bli skygg utan tillräcklig socialisering.

Viktiga träningsfokus omfattar att gå fint i koppel (bernern blir stor och stark) och grundläggande lydnad. Rasen lämpar sig för draghundsport och informell lydnad.

En berner sennenhund-valp från en uppfödare som hälsotestar avelshundarna kostar vanligtvis mellan 20 000 och 40 000 kr — kontakta uppfödaren för aktuellt pris. Priset återspeglar hälsotestning (HD, ED, allmän hälsoscreening) och att rasen har relativt små kullar.

Årliga kostnader är högre än för mindre raser: foder till en stor hund kostar mer, och försäkringspremien är gärna högre. Räkna med 20 000–30 000 kr årligen för foder, försäkring och veterinär. Hälsoförsäkring är särskilt viktig med tanke på rasens kända hälsoproblem.

Berner sennenhund passar för familjer som önskar en stor, lugn och kärleksfull hund. Rasen är tålmodig med barn och trivs med ett lugnt familjeliv med dagliga promenader. Bernern passar sämre för dig som bor i lägenhet utan hisstillgång (rasen är stor och tung), är mycket borta hemifrån, önskar en mycket aktiv träningspartner, eller inte är beredd på den korta livslängden och de kända hälsoutmaningarna.

Överväg noga om du är redo att potentiellt förlora din hund i ung ålder — det är en verklighet många bernerägare möter.

En valp från en uppfödare som hälsotestar avelshundarna kostar vanligtvis mellan 20 000 och 40 000 kr — kontakta uppfödaren för aktuellt pris. Räkna dessutom med högre foder- och försäkringskostnader än för mindre raser.

Ja, bernern är en utmärkt familjehund för dem som har plats. Rasen är tålmodig med barn, godmodig och kärleksfull. De är sällan aggressiva och trivs med att vara en del av familjelivet.

Rasen behöver 1–1,5 timmar daglig motion. Lugna promenader i skog och mark passar bra. Bernern är ingen uthållighetsatlet och föredrar måttliga aktiviteter. Var försiktig med intensiv motion i varmt väder.

Ja, bernern fäller mycket. Rasen har lång dubbelpäls som fäller jämnt året runt och extra under fällningsperioderna. Daglig borstning under fällning och 2–3 gånger i veckan i övrigt är nödvändigt. Förvänta dig hundhår överallt.

Den allvarligaste utmaningen är cancer (histiocytärt sarkom), som är den vanligaste dödsorsaken i rasen. Andra vanliga problem är höftledsdysplasi (HD), armbågsledsdysplasi (ED) och magomvridning. Livslängden är tyvärr relativt kort (7–10 år).

Bernern är samarbetsvillig men kan vara något saktmodig. Rasen lär sig i sin egen takt och behöver tålmodig, positiv träning. De är inte lika intensiva som typiska arbetsraser, men svarar bra på beröm och godis.

Det avråds. Bernern är en stor, tung hund som behöver plats. Rasen trivs bäst med trädgård och rymligt inomhusutrymme. Trappor kan dessutom belasta lederna, särskilt hos valpar och äldre hundar.

Förväntad livslängd är 7–10 år, vilket är kortare än många andra raser. Cancer är den vanligaste dödsorsaken. Val av uppfödare som prioriterar hälsa och långlivat avelsmaterial kan bidra positivt.